DELA

En gång en mycket hemlig missilanläggning som skulle skydda Sovjet mot alla tänkbara militära hot. Att gå in här, hade innan 1995 resulterat i många år i fängelse. Idag är platsen lämnad. Nu går vi in bland raketramper och rum för radarövervakning! Oinbjuden såklart.

Hemlig missilanläggning-2
Finns det en öppning månne?

Längst med Östersjökusten låg ett lapptäcke med militära anläggningar som skulle försvara Sovjetunionen från angrepp av NATO. Ett av de viktigaste försvarssystemet var mark-till-luftmissiler, S75M Dvina. NATO kallade detta system SAM batteri.

SA-2 Guideline towed by a ZIL-131 truck

S75-missiler monterades ofta i ett kluster runt viktiga objekt så som städer eller industriområden. Redan 1964 hade amerikanske underrättelsetjänsten identifierat 600 uppskjutningsplatser i Sovjetunionen. En missil av modell S-75 kunde nå en höjd av 20.000 meter och räckvidden var normalt cirka 45 kilometer.

Ingång till kontrollrum för uppskjutning
Ingång till kontrollrum för uppskjutning

Under en övergångsperiod när S-75 Volkhov började bli omodern, överlappades Sovjetländerna luftförsvar av den nya generationen raketer S-125 och S-200 Wega.

Således var detta en relativt direktverkande missil, vilket gjorde att det krävdes en aktiv dygnetruntövervakning på marken, för att identifiera eventuella hot.

Nu är vi på platsen där det skedde. Sex uppskjutningsramper, väl kamouflerade, lång ute i skogen.

Efter en omväg på tre kilometer till fots genom bladskog börjar man se spåren av det som ingen skulle känna till.

Vandrar längst ett stängsel med ogästvänlig taggtråd på jakt efter en öppning. Moder natur är stark och har lite längre fram vält en del av staketet. Efter ett långhopp är jag inne, men inser samtidigt att det är ett likadant taggtrådsstängsel en bit längre in.

Ingång till huvudbyggnad
Ingång till huvudbyggnad

Efter en kortare promenad går det att hitta ett hål även i det. Det är ett stort område. Avfyrningsramperna är placerade som en hexagon, kaserner, kontrollrum och bunkrar ligger utspridda och ett hundratal militärer tjänstgjorde vid detta objekt.

Många av dessa var polska värnpliktiga. Vissa beskriver sina upplevelser som 726 dagar i helvetet på jorden.

Missilsystemet S-75 var egentligen flyttningsbara, men aldrig i skarpt läge. En omlokalisering av en S-75 tog cirka två timmar, så därför satsade man på kamouflerade platser långt ut i skogen. Avskjutningsmekanismen transporterades dock alltid med lastbil eller traktor.

Portar för fordon som skulle frakta material till uppskjutning
Portar för fordon som skulle frakta material till uppskjutning

Denna anläggningen var den första i försvarslinjen för västra Polen, och således var disciplinen och kontrollen här extra hård.

Ett omfattande bunkersystem finns under marken. Detta inrymde kontrollrum, befälsrum och övriga faciliteter och var byggda för att stå emot massförstörelsevapen. Bränsle- och vattentanker låg även de under jord.

Väl dolt, eller hur?
Väl dolt, eller hur?

Vakttorn finns fortfarande kvar runt hela anläggningen, men vissa har rasat.

Från denna plats i skogen kunde man se en stor del av luftaktiviteten över Östersjön. Man hade också som en av Polens få i platser, möjlighet att simulera anfall. Därav förekom studiebesök från andra delar av Sovjetunionen.

Några skarpa missiler mot en främmande makt sköts aldrig upp härifrån och anläggningen stängde 1995.

Fordonsgarage
Fordonsgarage

Däremot användes S-75-raketerna flitigt i Vietnamkriget. Flera andra länder, till exempel Kina, Nordkorea och i Mellanöstern, har fortfarande raketerna i drift. S-75 är världens mest spridda luftförsvarssystem.

Hejdå!
Hejdå!

 

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here