DELA

Ivan Semenyuk lever ensam i en by som tidigare hade över 600 invånare. Efter att ha tvångsflyttats i samband med kärnkraftsolyckan återvände han hit med sin fru, trots myndigheternas förbud. Så här lever Ivan idag, 25 km från den havererade reaktorn.

Ivan på väg från sitt boningshus sedan 1959.
Ivan på väg från sitt boningshus sedan 1959.

Olagliga återvändare i Tjernobyl

I den stängda zonen runt Tjernobyls kärnkraftverk bor ungefär 150 personer (vissa uppger 300). De flesta är gamla och gemensamt för dem är att de bor där olagligt. Myndigheterna känner till detta, men väljer att ignorera det. Alla som beträder den stänga zonen får skriva under att man är medveten om riskerna.

Ivans gård
Ivans gård

Ivan anmäler sig som volontär

När kärnkraftverket Tjernobyl exploderade, ryckte Ivan in som lastbilschaufför i området. Utöver transporter fick han även arbeta med att spola vägar och annan asfalt fri från strålning. Trots riskerna anmälde sig Ivan frivilligt, men i grund och botten handlade det om att han varit förman på ett kollektivjordbruk. Han hade varit för frikostig mot arbetarna och inte följt partiets direktiv. Partiet krävde att han ”försvann”.

Att bli volontär var den enda utvägen.

Som hjälte vid Tjernobyl-olyckan uppmärksammades han ändå av kommunistpartiet. Han fick ett tiotal medaljer för sina insatser. Han tar fortfarande fram medaljerna den 26:e april varje år.

Djuren ger sällskap
Djuren ger sällskap

Tillbaka i en värld där alla försvunnit

I byn som Ivan bott i från 1959-1986, bodde över 600 personer. Efter katastrofen, år 1988, fanns där bara Ivan och han fru. Grannarnas hus, affären och allt det andra stod spöklikt öde. Samhällsservicen hade upphört att existera och finns inte nu heller. Under hela tiden har de fått klara sig själva med det som naturen ger.

Odlar egna vindruvor.
Odlar egna vindruvor.

Hur lever Ivan idag?

Ivans fru dog för 7 månader sedan. Ivan själv är 81 år och börjar se dåligt. Dessutom har han ont i knät efter en olycka med kokande vatten. Vattnet skadade nerverna i knät.

I övrigt går livet på landsbygden utanför Tjernobyl sin stilla gång. Katter, höns och till och med ett vildsvin bor på Ivans gård. Tidigare hade han en konstgjord damm som han odlade fisk i, men den torkade ut för några år sedan.

Ivans egenfångade vildsvin.
Ivans egenfångade vildsvin.

”Sup inte”

Ivan säger att hans knep för att klara sig är att knappt dricka någon alkohol alls. Alkohol bara gör att man blir passiv och sitter. För att klara sig behöver man hela tiden hålla igång. Ivan hänvisar också till sin jordbruksbakgrund som gör att han vet vad man kan göra och inte göra och hur friska växter ser ut.Ivan Semenyuk-10

Gillar besök

Ivan gillar att få besök. Han son bor i Kiev och brukar komma en gång i månaden. Utöver det, så tar han så ofta han kan emot grupper som besöker Tjernobyl-zonen.

Ivan är relativt van vid uppmärksamhet då flera TV-program och tidningar hälsat på för att intervjua honom. Men bäst av allt tycker han om att titta på ansiktet bland de människor som besöker honom. Det stimulerar hjärnan och håller honom klar i huvudet, påpekar han.

I gårdens verkstad finns det mesta man kan behöva.
I gårdens verkstad finns det mesta man kan behöva.

Ivans överraskning

Ivan har en bil som han gärna visar. Den fungerar inte längre, men han påpekar att den var en riktig sportbil 1993, då han köpte den. Idag står den still i garaget som liknar ett museum av en mekanisk verkstad. Men stolt är han fortfarande över sin bil.Ivan Semenyuk-7

En avslutande fråga till Ivan…

Hur beslutade du att återvända tillbaka till byn och Tjernobyl? Var du inte orolig?

Myndigheterna hade sagt att vi bara skulle vara evakuerade i tre dagar. Sedan skulle vi få återvända hem igen. När det hade gått ett år orkade han och hans fru inte vänta längre. De åkte tillbaka. Myndigheterna förklarade beteendet olagligt, men efter två år gav de upp och slog på strömmen igen för paret.

Många familjer som ville komma tillbaka blev stoppade av myndigheterna, så vi hade tur. Dessutom fick vi riktigt billig mjölk…

Vår by betraktades som säker. Inga större radioaktiva nedfall hade skett här, så därför tyckte jag att myndigheternas beslut var vedervärdigt. Jag var inte orolig.

Ett tag fick jag arbeta i Vitryssland, som fått den största delen av radioaktiv mark. De var inte lika fega som de ukrainska myndigheterna, utan vi använde marken precis som förut. Samtidigt lärde jag mig vad man kunde använda och vad som var farligt att använda i naturen.

Här kommer jag stanna tills jag dör…

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here