DELA

Sovjets värsta seriemördare var troligen också en av de sjukaste i världen. I 13 år kunde han leva ut sina fantasier innan rättvisan berövade honom livet. Detta är historien om Andrei Chikatilo – ett monster skapat av sexuell frustration.

En kväll i december 1978 gick en man med gråspräckligt hår nedför en av gatorna i den lilla gruvstaden Shakhty. Han bär på en shoppingväska när han möter en flicka i nioårsåldern. Flickan tycker att mannen verkar snäll. Han tilltalar henne och frågar om hon vill ha ett tuggummi.

Han leder flickan nedåt floden samtidigt som han berättar att han har speciella tuggummin importerade från USA.

Väl nere vid floden gick de in i en övergiven stuga. I samma sekund tryckte mannen ner flickan på golvet och drog av henne kläderna. Flickan skrek så mannen tryckte underarmen mot hennes hals. Till slut tystnade flickan och låg helt still. Hennes ögon var öppna. Mannen satte över en ögonbindel och försökte påbörja en våldtäkt, men han fick ingen erektion.

Från sin shoppingväska tog han upp en kniv och skar tre gånger över offrets mage. I detta ögonblick var impotensen som bortblåst. Det var första gången i mannens 42-åriga liv. Mannen, Andrei Chikatilo, hade fått ett ”uppvaknade” han inte kunde blunda för… Han skulle göra allt för att få uppleva samma känsla, om och om, igen.

Andrei Chikatilo var som tidigare nämnt 42 år gammal och bodde tillsammans med sin fru.Seriemord-2

Vid brottstillfället bar han en mörk rock, hade glasögon och var relativt lång. Precis så som vittnen beskrivit mannen med flickan. Därför blev han logiskt nog tillfrågad, men hans fru gav honom ett alibi. Därefter avskrevs Andrei från utredningen och istället arresterades en tidigare dömd våldtäktsman.

Tack vare ett brutalt förhör erkände den oskyldiga våldtäktsmannen och avrättades efter avkunnad dom.

En rädd mördare med mersmak

Andrei var skakad efter han insett hur nära det var att han åkte dit. Han begick inga brott under de följande tre åren, men i hans minne rörde sig de enorma lustkänslor han kände när han mördade den lilla flickan. Det var bara en tidsfråga innan han blev tvungen att mörda brutalt igen.

Det har nu blivit september 1981. Det är natt och Andrei Chakatilo befinner sig utanför biblioteket i storstaden Rostov. Vid busshållplatsen träffar han Larisa Tkachenko. Hon är 17 år och skolkar från internatskolan.

Andrei och Larisa börjar småprata och bestämmer sig sedan för att gå till en närliggande skogsdunge. Han sliter av hennes kläder. Larisa har panik. Andrei trycker ner henne på marken, pressar in jord i munnen och stryper henne. Andrei når sitt klimax när han biter av en av bröstvårtorna.

Staden Rostov i Ryssland
Staden Rostov i Ryssland

Mordorgien börjar

Andreis senaste offer blev starten på en mordorgie som skulle placera honom på förstaplats över Sovjets värsta seriemördare.

Morden följde samma mall. Andrei sökte upp lätta offer. Ofta var det lite bortkomna människor som han närmade sig. Efter ett kort samtal lurade han in dem i skogen. I skogen inledde han alltid med ett våldtäktsförsök. Han lyckades dock aldrig få erektion, så istället började han istället använda en kniv.

Andrei hade en fascination för att skära av kroppsdelar så som nästippar och tungor. Könsorganen brukade han äta upp.

Denna vidriga mördare karvade rejält i sina offer och mellan 1982-1983 hittades 15 kroppar som var vanställda på samma sätt.

Enorm polisinsats startar

Stora mängder poliser allokerades för att få fast mördaren. Med tanke på det extrema våldet med sexuella inslag, började man söka bland psykiskt handikappade.

Inom kort greps en 19-årig man som hette Yuri Kalenik. Han hade vuxit upp på ett boende för mentalt handikappade barn. Han förhördes under flera dagar för att slutligen erkänna sju av morden.

Man insåg dock att morden erkänts under tvång. Under tiden Yuri satt anhållen inträffade ytterligare ett mord, vilket gjorde att han avskrevs från misstankarna.

En till person från boende greps, men kroppar fortsatte att dyka upp.

Första beviset hittas i baken

På ett manligt offer hittades sädesvätska i rektum, vilket betydde att man kunde fastslå mördarens blodgrupp.

Det var nu sommar och 1984. Närmare 200 poliser och specialister jagade mördaren.

En dag uppmärksammade en civilklädd polis en medelålders man som tilltalade en yngre flicka. Polisen gick fram till mannen, som visade sig vara Andrei. Polisen frågade några allmänna frågor och Andrei förklarade att han var en pensionerad lärare som helt enkelt saknade att prata med yngre människor. Polisen nöjde sig med svaret och lät honom gå.

Mördaren grips – och släpps

Senare upptäckte samme polis att Andrei var i färd med att köpa sex av en prostituerad. Andrei greps för oanständigt beteende. I hans väska hittades en burk vaselin, en lång kökskniv, rep och en smutsig handduk.

Polisen var nu övertygad om att mördaren gripits, men när Andreis blodgrupp undersöktes stämde den inte överens med tidigare framtaget provresultat. Mördaren släpptes helt enkelt i brist på bevis.

Åren går och morden i Rostov fortsätter

Året var nu 1988 och vetenskapen rönte hela tiden nya framgånger. Som en blixt från klar himmel konstaterades att blodgrupp som hittats i sädesvätska inte nödvändigtvis behöver överensstämma med personens ”riktiga” blodgrupp.

Polisen fick helt enkelt ändra sin strategi, men visste ju inte längre ens vilken blodgrupp mördaren hade. Antalet perverst mördade offer hade stigit till 40 i antal.

Man visste att många offer lockats med från buss- och tågstationer. Därför punktmarkerade man 1990 de största stationerna på ett synligt sätt och lät istället poliser under täckmantel bevaka de mindre. Man hoppades på att mördaren medvetet skulle söka offer på platser som var lättare att övervaka.Seriemord-3

Den 6:e november såg plötsligt en polis hur en blodig man kom ut från en skogsdunge. Mannen hade blod på kinden och en skärskada i fingret. Polisen tog mannens uppgifter och förde in det i en rapport.

Erkännandet och domen

När en mer rutinerad polisinspektör läste rapporten gick det upp ett ljus. Polisinspektören kände igen mannens namn från tidigare noteringar från busshållplatsen där han presenterade sig som pensionerad lärare.

En arresteringsorder skickades i ilfart och den 20:e november 1990 tog man in Andrei på förhör.

Andrei gjorde inga medgivanden. Därför provade man att placera honom i en cell med en hemlig polis som provade olika tekniker för att locka fram information.

Försöken var fruktlösa. Istället försökte man övertyga Andrei att han skulle bli klassad som sinnessjuk, bara han erkände. Att vara bedömd som sinnessjuk skulle ge ett mildare straff som säkerligen skulle tillbringas på ett mentalsjukhus. Inget bet på Andrei.

I Sovjet kunde man anhålla en person i 10 dagar utan anledning. Det hade gått 9 dagar och kraven på att få fram ett erkännande var enorma. Annars skulle de behöva släppa honom en gång till.

Man bestämde att en mycket erfaren psykiatriker, Alexandr Bukhanovsky, skulle hålla ett sista förhör med Andrei. Psykiatrikern närmade sig Andrei på ett mjukt sätt istället för de brutala och skrämmande teknikerna tidigare förhörsledare använt.

Psykiatrikern började förklara för Andrei hur hans mentala problem hängde samman, vilket fick Andrei att bli lugn. Han började skaka och berättade vad han gjort sig skyldig till. Efter en viss bearbetning gick Andrei med på att göra ett formellt erkännande.

Andrei berättade detaljerat om 36 mord. När hela bekännelsen var klar kunde han knytas till 53 mord.

Han dömdes för 52. Tretton år hade det tagit att få fast Sovjets värsta seriemördare. Rättegången var dramatisk. Åhörarna försökte nå honom och i kör skrek de ”ge honom till oss”.

Vevade med sin penis i rättegångssalen

Det fanns bara ett tänkbart straff. Om inte staten dödade honom, skulle medborgarna göra det.

Andreis försvarare hade ett tufft arbete framför sig i en rättegång som skulle bli cirkusliknande. Rättegången tog sex månader. Allt medan tiden gick blev Andrei mer och mer labil.

Han hördes ofta mumla. Han dunkade huvudet mot väggen bakom bänken samtidigt som han skrattade frenetiskt.

Under en sittning i rättssalen lyckades han rusa upp från sin plats, dra av sig byxorna och veva med sin penis mot åhörarna. Samtidigt skrek han; ”Titta på denna värdelösa sak, vad skulle man kunna göra med den?”. Många tror att han bara spelade sinnessjuk. När det var till Andreis fördel, kunde han framstå som lugn och rationell.

Den 15:e oktober 1992 föll domen. Andre Chikatilo ansågs skyldig till 5 ofredanden och 52 mord. Straffet blev döden.

1994, leddes han bort från sin avskilda cell i Rostovs fängelse. Bakom örat sattes en pistolmynning och ett skott avlossades. Den värsta seriemördaren i Sovjets historia var nu död.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here