DELA

Det finns ett land som knappast någon känner till. Detta land är den sista kvarvarande orörda Sovjetrepubliken. Här har tiden stannat på år 1990. I detta land är det officiellt krigstillstånd och Europa idag har varit här. Läs reseskildringen av Transnistrien, en unik plats i Europa.

Transnistrien firar i år 25-årsjubileum
Transnistrien firar i år 25-årsjubileum

Del 1 – Snart dags för avresa

It is a very strange place!

Detta var guidens kommentar när jag talade med honom över telefon dagen innan resan till Transnistrien skulle genomföras. Hade guiden fått bestämma hade han velat ta med oss på moldavisk vinprovning istället, men nu var det inte han som bestämde… 

I veckor innan vi anlände till Moldavien hade jag läst in mig på historien om den lilla utbrytarrepubliken och det krig som har vapenvila sedan 1992.

Efter att ha spenderat ett par dagar i Moldaviens huvudstad Chisinau var det dags för en heldag i Transnistrien. Nästan en hel dag i alla fall. Detta år hade myndigheterna i Transnistrien beslutat att man kunde få stanna i landet 10 timmar. Allt över 10 timmar hade krävt ett särskilt tillstånd från Migrationsministeriet.

En helt vanlig gata i Transnistrien
En helt vanlig gata i Transnistrien

Hur länge man får stanna utan att bli illegal brukar variera från år till år, men vanligen justeras tiden mellan 6-10 timmar. Så detta året var de alltså generösa.

10 timmar är ändå ganska lagom tid. Landet Transnistrien är till ytan inte större än Småland och de två större städerna, Tiraspol och Bender är nästan sammanvuxna.

Del 2 – Mot Transnistrien med en stressad guide

Klockan är 09:00 och vi ska bli upphämtade av guiden i Chisinau. Det går att ta sig med vanlig minibuss från Chisinau till Tiraspol för en bråkdel av vad vi betalat, men att vid Transnistriens gräns ha med sig någon rysktalande ger stora fördelar.

Moldavien karta
Karta över Moldavien inkl. Transnistrien

Guiden är uppenbart stressad. Det märks att han våndats för denna dag, men gör det ändå för pengarna. Det går knappast påstå att vi tvingat honom att åka till Transnistrien. Snarare är det han som med ständiga telefonsamtal till vårt hotell, tjatat om att få köra oss. Till råge på allt upprepar han gång på gång att hans bil är tillverkad 2011 och har luftkonditionering.

När vi kommit ut från Chisinaus hektiska vägar väntar ett par mil på den moldaviska landsbygden. Att flyga fram över de gropiga moldaviska vägarna och väja för hästskjutsar verkar lugna ner guiden lite grann.

Del 3 – Gränsen Transnistrien

Vi ser nu den första passagen av gränskontrollen mellan Moldavien och Transnistrien. Moldavien har aldrig erkänt gränsen så officiellt finns den inte, men ändå går det inte att ta miste på att ett nytt land närmar sig.

Vi har turen att ha tagit oss in i Moldavien på ”rätt sätt”. En del resenärer har haft oturen att åka till Moldavien via Odessa i Ukrania. De har då anlänt till Moldavien via Transnistrien och inte fått den officiella stämpeln i passet som krävs. Utan stämpeln blir du lätt betraktad som en kriminell person, och får ta konsekvenserna därefter.

Vid gränskontoret får vi gå in i en byggnad för att registrera oss. Det är lång kö fram till luckan, och längst fram sitter en inramat porträtt på Transnistriens president.

Det blev så småningom vår tur i luckan, och här kunde vittnesskildringarna man läst om slagit in. Med våra svenska pass hade vi nämligen varit som gjorda för att få följa med in i ”utlänningsrummet” på gränskontoret. Väl inne skulle fickorna sökt igenom, och önskemål om en administrativ avgift för icke-moldaver uppdagats.

Jag hade därför förberett med en sedel på 5€ i strumpan.

Detta hade jag hört skulle lösa eventuella problem smärtfritt. En genomsnittlig månadslön i Transnistrien ligger på runt 500 svenska kronor.

Skönt nog inträffade inte detta scenario, och istället kommer vi ut från kontoret med en papperslapp i handen. Den är liten, ungefär lika stor som en tunnelbanebiljett och lätt att slarva bort. Men gör inte det. Då kommer du inte komma ut när du ska tillbaka…

De flesta stadsbor bor i hus som detta
De flesta stadsbor bor i hus som detta

Vi har återigen satt oss i bilen. Guiden tittar på mig med ogillande min och frågar vad jag har i min ryggsäck. Jag svarar att i ryggsäcken ligger min systemkamera och vatten. Guiden anmärker att det är överdrivet att ta med systemkamera och att jag får oss att ta en onödig risk. Jag bryr mig inte så mycket, utan vi kör mot första gränsposteringen. Guiden utbyter några ord med gränsvakterna och vi kör vidare.

Vi frågar glatt om vi är i Transnistrien nu, men tydligen är vi bara i en buffertzon mellan de två krigande länderna – Moldavien och Transnistrien.

Strax kommer vi till en ny gränskontroll och personal tittar in i vår bil. Vi tillåts rulla ytterligare ett hundratal meter innan taggtråd och fordonshinder syns på vägen.

Del 4 – Vägspärrar

Tungt beväpnade militärer blänger på vår bil. Vid sidan av vägen står ett pansarfordon och på den motsatta sidan ett kulsprutenäste.

Jag frågar guiden vad det är frågan om.

– Peace keeping force, stay calm and no photos!

Tiraspols statsteater, byggd i stalinistisk stil
Tiraspols statsteater, byggd i stalinistisk stil

Det visade sig att vi skulle passera den första av en stort antal vägspärrar. Vägspärrarna används av de fredsbevarande styrkorna i regionen, och dessa utgörs av cirka 6000 ryska soldater. I Transnistrien ligger dessa kontrollpunkter tätt, ibland bara med några kilometers avstånd.

Beter man sig inte suspekt, ska det inte vara några problem att komma igenom. Vid varje kontrollpunkt är det dock viktigt att stanna bilen helt.

Del 5 – Bender

Ett i raden av alla krigsmonument, Bender
Ett i raden av alla krigsmonument, Bender

Klockan började närma sig 12 på dagen och vi kör in i staden Bender. Det är väldigt glest med trafik i denna gråa stad. Den gråa betongen avbryts ibland av något skimrande monument, som oftast är till minne av kriget 1992. De är oerhört välskötta och flera vaktas av soldater.

 

Plötsligt tvärbromsar bilen

Det ligger någon mitt på den tvåfiliga vägen. Det är en överviktig man. Han verkar ha börjat dricka redan i gryningen. Bredvid honom ligger en cykel. Mannen tar sig inte upp från vägen själv. Han ligger där som en strandad val.

En annan bil stannar för att försöka avlägsna mannen från vägen. Mannen är stor och tar sig varken upp från vägen eller på sin cykel. Till slut släpar människorna från den andra bilen bort mannen till vägkanten. Trafiken kan åter flyta fritt.

Den pittoreska omgivningen kring fästningen Bender
Den pittoreska omgivningen kring fästningen Bender

Vi svänger in på en grusväg och kör mellan övergivna fabrikslokaler. Anländer sedan till en en grind täckt med stålplåt. Grinden bevakas av en polis. Bredvid grinden finns ett litet kontor. Tydligen är det ingången till den berömda fästningen i Bender.

Guiden ber oss stanna i bilen. Han säger att han snart är tillbaka. Vid grinden står polisen och stirrar på oss. I övrigt så syns ingen människa till.

Guiden kommer tillbaka och verkar lättad. Han sa att fästningen är öppen och vi ska få en guidad tur. Först måste vi dock ta ut pengar. Guiden vill att vi godkänner att dagsturen blir 20€ dyrare. Inga problem säger vi.

Nästa steg blir att ta ut pengar. Transnistrien har en egen valuta, som inte godtas i några andra länder eftersom landet formellt sett inte existerar. Det betyder att det man växlar in aldrig kan växlas tillbaka – inte ens i Transnistrien.

Guiden ber oss vänta i bilen, men ger oss tillåtelse att veva ner fönstren. Han går in på banken och kommer ut med ett gäng sedlar. Nu kan vi betala för en guidad tur där ”Kalabaliken i Bender” ägde rum.

Del 6 – Kalabaliken i Bender

Vi rullar åter in på grusvägen mot fästningen. Vi stannar vid grinden och in i bilen kliver en kvinnlig guide. Hennes engelska är bristfällig och nervositeten påtaglig. Troligtvis händer det inte varje dag att hon får guida turister och dessutom på engelska.

Bender och dess omgivningar
Bender och dess omgivningar

Grusvägen fortsätter bakom grinden. Vi passerar fler slitna fabriksbyggnader innan den berömda fästningen tonar upp sig. Vår moldaviske guide ber oss lämna bilen och följa den kvinnliga guiden. Själv stannar han kvar.

Nu är vi äntligen på plats innanför murarna och vår guide försöker peka ut var Karl XII läger låg. Karl XII fick aldrig slå läger invid fästningen eller på borggården, så istället fick den svenska delegationen slå läger strax nedanför sluttningen.

Hur kommer det sig då att den svenske kungen hamnade just här, i Bender?

Transnistrien-Bender-19
Karl XII leder sina mannar från Bender

Efter nederlaget i Poltava där större delen av den svenska armén gick under, flydde Karl XII och de som överlevt väster ut. Borgen i Bender hade på den tiden stor strategisk betydelse och för jämnan krigade ryssar och turkar om herraväldet.

Karl XII inser hur han ska dra nytta av deras konflikt och här stannar den svenska gruppen i 4 år. Under de 4 åren är det även härifrån order kommer om vad som ska ske i Sverige.

Varken ryssar eller turkar var särskilt sugna på att ha Karl XII som permanent gäst. När Ryssland och Turkiet sluter fred, gör de gemensam sak mot den svenske kungen och försöker driva ut honom. Karl vägrar och här uppstår det som i historien benämns som Kalabaliken i Bender.

Borggården
Borggården

De anfallande soldaterna hade order om att inte döda den svenske konungen, så flera liv släcktes när Karl frenetiskt försvarade sig. Hur många motståndare han under kalabaliken dödade är inte fastställt, men vissa källor anger ett trettiotal.

Ingången
Ingången

Kungen skadades själv under kalabaliken, och det hela slutar med att kungen tvingas iväg och rider hem till Sverige igen.

För att ha varit en plats av historisk betydelse är fästningen i Bender i ganska dåligt skick. Guiden bedyrar att renoveringsarbete pågår, men det tar lång tid.

Efter den ledda turen får vi chans att själva utforska fästningen. Några säkerhetsanordningar på murarna är det inte tal om, utan vi får själva klättra ganska fritt i tornen.

Ramla inte!
Ramla inte!

På ena sidan av borgen får man inte ta några bilder. Sura militärer med automatvapen promenerar fram och tillbaka vid något som ser ut som en militär byggnad.

Inte läge att snubbla
Inte läge att snubbla

Utsikten uppifrån de gamla tornen är vacker, men så småningom känner vi att det är dags att åka vidare.

Vår moldaviske guide skiner upp när han ser oss. Han har nog haft ganska tråkigt ståendes vid bilen, under tiden vi har gått runt. Nu ska vi åka mot huvudstaden Tiraspol!

Del 7 – Till huvudstaden Tiraspol

Efter att ha lämnat Bender kör vi på raka vägar mot huvudstaden. Vid infarten möter oss den stora nybyggda fotbollsarenan. Transnistriens fotbollslag heter Sheriff liksom allt annat.

Sheriff fotbollsarena och Sheriff bensinstation...
Sheriff fotbollsarena och Sheriff bensinstation…

Sheriff är i Transnistrien synonymt med fotboll, drivmedel, livsmedel, restauranger och typ allt annat med. Monopol är således bara förnamnet när man inser hur mycket som företaget Sheriff driver.

Det är lätt att tro att Sheriff är ett statligt bolag, men officiellt så är det inte det. Dock så finns det förgreningar via personer i ledande position i Sheriff till samhällets styrande skikt.

Efter att ha passerat den nybyggda fotbollsarenan tar snart de breda avenyerna vid. Dessa är som gjorda för parader och nästan alla gator i Tiraspol är namngivna efter kommunistiska revolutionärer.

Under färden mot centrum påminns man ständigt av var man är. Symbolen för Sovjet, hammaren och skäran, förekommer flitigt på plakat och stolpar. Transnistrien är det enda ”landet” i världen som fortfarande har hammaren och skäran på sin flagga.

Transnistriens flagga
Transnistriens flagga
Tiraspols statsvapen
Tiraspols statsvapen

Vi fortsätter fram längst den breda avenyn namngiven 25 oktober. Detta är huvudgatan i Tiraspol med sina 150.000 invånare. Vårt första stopp blir vid det största Lenin-monumentet i Tiraspol.

Del 8 – I Tiraspol

Lenin övervakar oss

Transnistrien-2Mittemot Lenin finns ett mycket stort krigsmonument som hedrar de sovjetiska soldater som stupade vid intåget i Moldavien 1944. Den största delen av monumentet domineras av namntavlor över alla som stupade i kriget mellan Transnistrien och Moldavien 1992. Vakande över detta står moder Theresa i form av en staty i naturlig storlek. Stora mängder blommor pryder stenblocken.

 

Transnistrien-3
Moder Theresa

 

Den eviga lågan brinner för de stupade
Den eviga lågan brinner för de stupade
I nöd och lust
I nöd och lust

Nedanför monumentet finns ytterligare ett monument. Har har man ställt upp en sovjetisk stridsvagn modell T-34. Jag vet inte om det är en tradition i Transnistrien, men just denna dag poserar ett brudpar framför T-34:an.

Den sovjetiska stridsvagnen T-34 var andra världskrigets mest tillverkade modell, och är vanlig som monument i forna Östblocket. Men i Transnistrien höll den ett klart mer välvårdat skick än i andra länder.

Modell T-34
Modell T-34

Från en väggprydnad blänger Stalin på mig medan jag fotar. Från sin bil blänger några poliser. Deras huvuden ser små ut under skärmen på den stora uniformsmössan från 1980-talet. Jag går mot bilen.

Guiden verkar glad att vi är tillbaka i bilen där han väntat. Han oroar sig för att någon ska misstänka att vi är spioner, och det kan ställa till problem. Nu åker vi åter längst med gatan 25 oktober vidare mot Transnistriens parlament.

Del 9 – Transnistriens parlament

Lenin igen...
Lenin igen…

Framme vid parlamentet stirrar Lenin på oss igen. Här inne sitter de som styr Transnistrien. Det är ett parlament med en kammare som heter ”Högsta Sovjet”. Högsta Sovjet var benämningen på det högsta beslutande organet i de forna Sovjet-staterna.

På sidorna om parlamentsbyggnaden finns tavlor på personer som styrt området som blev Transnistrien och även på de som styr idag. I Moldavien nämner staten aldrig Transnistrien vid namn. Officiellt så kallas det istället ”ett land vid floden Dnestr”.

Det börjar kurra i magen och bli tid för en sen lunch. Guiden ogillar huvudstaden i Transnistrien mest av allt, och föreslår att vi ska äta sen lunch i Bender. Ska vi säga emot?

Del 10 – Mat

I Tiraspol finns några riktigt fina restauranger med priser motsvarande svenska. Men man ser inga gäster. Restaurangerna har trots detta dukade bord och är öppna. Istället för att servera mat påstås dessa tvätta pengar.

Vi får inte gå på någon av dessa restauranger utan istället fraktas vi till Andy’s Pizza i Bender. Andy’s Pizza är som ett slags ryskt McDonald’s och finns över allt. De serverar inte bara pizza, utan det finns många olika rätter att välja mellan. Utöver detta finns det även alkohol. En starköl på Andy’s kostar mellan 7-10 kronor.

I Moldavien kan man äta en komplett måltid på Andy’s för runt 40-50 kronor och då innefattar det varmrätt, efterrätt och några öl till maten. Allt serveras till bordet och restaurangen är fräsch.

Innan vi lämnar Tiraspol besöker vi efter våra önskemål några fler byggnader, samt inhandlar en souvenir.

Lunchen i Bender förtärs under tystnad.

Del 11 – Tillbaka mot Moldavien

Så småningom lämnar vi Bender, och kör tillbaka mot den moldaviska gränsen. Vi passerar flera vägspärrar med fredsbevarande styrkor, men ingen lägger någon större notis gällande oss.

Vi anländer till den absoluta gränsen, och en vakt i blå skjorta och en stor skärmmössa på huvudet samlar in våra små lappar som vi fick när vi åkte in i Transnistrien. Vakten granskar våra lappar och pass. Tidsgränsen på 10 timmar hade vi med råge klarat av, och efter 6 timmar i Transnistrien lämnar vi utbrytarrepubliken och kör genom buffertzonen till den moldaviska gränskontrollen. Vi lämnar fram passen på nytt och får sedan tecken för att fortsätta vidare.

Del 12 – ”Tillbaka i paradiset”

Back in paradise!

Vad är nu detta? Vår guide i övre medelåldern skiner plötsligt upp i ett brett leende och utropar att vi är tillbaka i paradiset. Guiden blir som förbytt. Han blir väldigt pratsam och berömmer oss flera gånger om.

Enligt guiden gick resan så bra för att vi lyssnade på honom och gjorde som han sa. Jag säger inte emot, utan sitter mest tyst när han pratar om både det ena och det andra.

Tillbaka i Moldaviens huvudstad skiljs våra vägar åt.

Vad kommer hända med Transnistrien?

Sedan 2014 står Transnistrien indirekt på ruinens brant. Det omfattande ekonomiska stöd Ryssland tidigare givit till republiken har dragits in. Kriget i Ukraina har kostat alltför mycket pengar. Transnistriens befolkning är strax över en halv miljon och stödet från dem kan försummas om det finns viktigare prioriteringar.

Nedskärningar har sedan dess fått göras i Transnistrien, och befolkningen är nu utlämnad till de ryska oligarkerna som äger många av de stora fabriker som finns i republiken.

Transnistrien har en del naturtillgångar däribland en gruva som försörjer ett stålverk. Utöver det finns en skofabrik och Transnistrien är en stor leverantör av den lokala drycken Kvint.

I perioder har Transnistrien haft svårt att exportera varor till Moldavien och Rumänien. Budgetunderskottet är enormt, men landet håller sig flytande med hjälp av billig rysk gas.

Åt vilket håll kommer landet att vända sig?

Det är osäkert. När Ryssland annekterade Krim-halvön fanns det bättre grundförutsättningar då en stor majoritet på Krim är etniska ryssar. I Transnistrien är det inte lika solklart, även om majoriteten ställer sitt hopp till Ryssland.

Problemet är att Transnistrien också har stora grupper moldaver och rumäner bland sina medborgare, och hur dessa länder kommer reagera vid en eventuell rysk invasion återstår att se.

En sak är i alla fall säker. Transnistrien är än så länge världens bäst bevarade Sovjet-museum. Hoppas du har lärt dig något om ett land du kanske inte visste fanns?

 

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here