DELA

På Vikbolandet utanför Norrköping ligger Marviken som skulle bli ledstjärnan i svensk kärnteknologi. Om allt hade gått som man tänkt skulle detta blivit ett ultramodernt kärnkraftverk som kunde bidra till beståndsdelarna i en svensk atombomb.

När man byggde Marviken under 1960-talet var tanken att Sverige skulle bli oberoende av uranimport enligt den så kallade Atomenergiutredningen från 1955. Marviken skulle drivas med uran från Sverige och producera upp till 140.000 kilowatt.

Om man bortser från från tungvatten från Norge var en dominerande andel av materialet till kärnkraftverket producerat inom landets gränser. Byggarbetarna med spetskompetens kom från 10-15 olika länder.

300 anställda på något som aldrig startade

Under 1960-talet sågs atomenergi som framtidens energikälla och optimismen var stor. 300 personer arbetade som mest på anläggningen Marviken som kostade 500 miljoner i dåtidens peningvärde att bygga och byggdes av Vattenfall. Byggnaden består totalt av 550 rum med olika användningsområden.

Att utveckla ett svenskt kärnvapen

Marviken skulle utöver att producera elektricitet även bidra till det kortvariga svenska kärnvapenprogrammet. I anläggningen skulle plutonium anrikas. Detta projekt stannade för Marvikens del på pappret, eftersom anläggningen aldrig togs i drift. Läs vidare!

En gång i tiden huvudingång och vaktkur.

Ett kärnkraftverk utan kärnkraft

Uran till reaktorn fanns faktiskt på plats på anläggningen. 1968 beslutades det dock att det inte längre var aktuellt att driva som ett kärnkraftverk. Här stod man nu med ett startfärdigt kärnkraftverk med upp två meter tjocka väggar. 150 bränslestavar väntade på att fyllas med uran.

Konverteras till oljekraftverk

Det nästintill färdigbyggda kärnkraftverket lades i malpåse redan 1968 i samband med det internationella ”icke-spridningsavtalet”, som Sverige undertecknat.

Marviken konverterades till ett oljekraftverk som skulle startas vid hård belastning på elnätet.

Under tiden nyttjades lokalerna till bland annat utbildning av kärnkraftspersonal. Man kunde här simulera härdsmältor helt riskfritt i en autentisk miljö.

Efter endast 6500 timmars drifttid beslutade Vattenfall 2009 att kraftverket skulle läggas ner. 2012 lades det ut till försäljning, men det gick oerhört trögt. Mycket av innanmätet är dock sålt som metallskrot.

Återvändsgränden för Marviken har nåtts.

Sedan dess har allt blivit stående. Byggnaderna är fulla med asbests och sanering och rivning skulle kosta stora summor. Själva reaktortornet sträcker sig 30 meter ner i marken och för att kunna nedmontera anläggningen där, krävs en renovering av hissarna för cirka 500.000 kronor.

Nyligen blev det dessutom avslag på att bygga en vindkraftpark i Bråviken utanför det gamla kraftverket.

Extern länk från ett besök på insidan

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here